Dom två främsta formerna av klassisk thailändskt drama är khon och lakhon. Khon uppfördes ursprungligen vid thailändska hovet på 1400-talet. Dess innehåll var hämtat från eposet
Ramakien Den mer graciösa lakhon uppfördes först bara i det kungliga palatset men kom senare att framföras även utanför hovet. Den innehåller även inslag hämtat från jataka-berättelserna. Både khon och lakhon kännetecknas av långsamma starkt stiliserade dansrörelser till musik spelad av phiphatensamble.
Båda dansformerna uppförs ofta utomhus vid olika tempel. Dansarna har ofta väldigt långa lösnaglar så kallade förlängda fingrar som påstås ge handens rörelser ett mer graciöst intryck. Även masker förekommer inom både khon och lakhon.
Instrumenten som phiphhatensamblen ackompanjerar dansen med är en sorts xylofon som kallas ramat, en ring av små gånggongar kallad khong wong lek och ett stränginstrument som kallas chakre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar